Jag vaknade halv 11 men ligger fortfarande i sängen.

jag ligger och kollar på en dokumentär och en 19-årig pojke med en muskelsjukdom. Med tiden bryts alla muskler ner och han förväntas inte leva mer än ett år till. Han har kommit till den punkten där han får svårt att svälja, vilket är jättefarligt. Jag beundrar verkligen honom´, han är så stark trots att han vet att han inte kommer leva länge till. Han har insett att det är bättre att ta vara på den tiden man har, när man har den, istället för att gå omkring och oroa sig för sin död. Så han har valt att studera konst på universitetet.

Jag börjar nästan gråta när dom pratar om att hans chans att få leva ett långt liv är noll.
Det är sånt här som får mig att vilja bli läkare.